Tidskrift/serie:
Utgivare: Jordbruksverket (SJV)
Utgivningsår: 1998
Författare: Nolbrant P.
Ingår i: Skötselhandbok för gårdens natur- och kulturvärden
Titel: Hamlade träd och solitärträd
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare
Nummer (ISBN, ISSN): ISBN 9188264-20-3

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.
OBS! Detta material är producerat inom det svenska miljöprogrammet för jordbruket, vilket finansieras gemensamt av skattemedel från Sverige och EU.

Hamlade träd och solitärträd

Peter Nolbrant

Hamlade träd
Hamling av träd var tidigare vanligt framför allt för att få lövfoder. Det finns många lokala och regionala benämningar på ordet hamla: topphugga, stubba, klappa, kulla, tulla och styva är några uttryck som används i olika delar av landet. Hamling är ett av sätten att ta löv. Fällning av hela träd och repning av löv är exempel på andra metoder. Lövtäkten har haft störst betydelse i skogs- och mellanbygder där fårhållning varit mer utbredd och där tillgången på ängshö har varit sämre.

Hamlade lindar. Råshult, Småland. Foto: Jan Rietz/Tiofoto.

Hamlade träd kan bli mycket gamla och till och med äldre än ohamlade träd, trots att de ofta rötskadas efter kapningar och hamling. Trots hög ålder är många hamlade träd småvuxna på grund av att hamlingen hämmar tillväxten, vilket kan ses på de millimetertunna årsringarna. Rötskador som uppkommer när svampar får fäste gör träden värdefulla för vedlevande insekter och hålhäckande fåglar samt fladdermöss. En stor biologisk mångfald är knuten till de gamla hamlade träden, bl.a. vad gäller mossor och lavar. Under trädens flerhundraåriga levnad har en mängd lavar och mossor hunnit etablera sig i barksprickor, på grenar, död ved m.m. Den skrovliga barken hos gamla träd ger dessutom en lämplig och varierad miljö där många olika arter kan trivas. Generellt gäller att lövträd med näringsrik bark som t.ex. alm, ask och asp är artrikare på lavar och mossor än t.ex. björk och rönn. Man hittar tidigare hamlade träd i hagmarker, ängar, alléer, åkerholmar, skogsbryn, odlingsrösen och i åker- och vägrenar. De kan vara solitära eller stå i grupper. Om de hamlade träden har stått i öppna och ljusa lägen kan de hysa en flora och fauna som är beroende av dessa varma miljöer. I ängarnas mer halvöppna landskap finns en delvis annorlunda flora och fauna. Växter och djur som är beroende av en traditionsenlig hävd, hotar nu att försvinna i takt med att markerna runt de hamlade träden växer igen.

Hamlingen kan ha upphört för många decennier sedan, men träden bär spår av ingreppen bl.a. genom grenad kandelaberform. De står nu kvar och påminner om det lövtäktsbruk, som en gång präglade landskapet. När hamlingen har upphört och en tung trädkrona växer upp riskerar träden att dö i förtid, eftersom faran för fläkskador är stor vid storm och tung snö.

Historia - hamlade träd
Bonden i det gamla odlingslandskapet var tvungen att utnyttja markerna effektivt. Ängarna var ofta magra och för att få det viktiga vinterfodret att räcka till, var man tvungen att hamla träden för att samla in löv som ett viktigt komplement till ängshöet. Det var vanligt med en andel på 20-30% löv i vinterfodret. På vissa gårdar kunde andelen löv vara så hög som över 50%. Både på inägor och utmarker togs löv från träd och buskar. Löv togs också från träd som fälldes och från buskar och sly som växte upp i renar.

Lövtäktsbruket har varierat mycket över landet beroende på lokala förutsättningar och behov. I Skåne hamlades träd framför allt för virkets skull. Ett skottskogsbruk utvecklades, där träden beskars helt nära markytan så att ansenliga basalsocklar så småningom bildades. Den traditionella hamlingen av träd har varit mest utbredd i Syd- och Mellansverige. Även i Norrland förekom lövtäkt i stor omfattning, ofta genom fällning av hela träd och buskar eller repning av löv.

Hamling av träd i ängsmark gav inte bara lövfoder. Den medförde en hel del andra positiva egenskaper, vilket bönderna utnyttjade. Träden i lövängarna transporterade upp näringsämnen från djupare marklager och tillförde sedan näring till gräsvegetationen genom de nedfallna löven. Träd med lätt nedbrytbara blad föredrogs därför, som lind, alm och ask. När träden hamlades fick man dessutom en röjningsgödsling genom de rötter som dog efter hamlingen. Genom hamling av träden skapades också lämpliga ljusförhållanden för grässvålen. Träden stod ofta invid stenar, i odlingsrösen eller på andra platser som var svårare att utnyttja för annat. I vissa trakter var det brist på skog på grund av avverkning och ett intensivt bete på utmarken. De träd som fanns i ängsmarken hade därför stor betydelse som bl.a. klenvirke.

De trädslag som användes mest för lövtäkt var björk, asp och al. Det bästa fodret ansågs komma från ask, lind, alm, asp, sälg och rönn. Asklöv skattades förr lika högt som ängshö. Även björk- och allöv ansågs som bra, trots att de har en del dåliga egenskaper då de skördas tidigt. I äldre uppteckningar framhölls ofta lövens förmåga att motverka djurens bristsjukdomar och parasiter. I södra delarna av Sverige var lind och alm vanliga som hamlade träd medan sälg och asp var vanliga i mellersta och norra Sverige. Lindarna beskars även för att ge bast till rep.

Träden hamlades första gången när grovleken på stammen var som en underarm. Hamlingen skedde sedan med 3-7 års mellanrum och skotten samlades i kärvar som torkades på gärdsgårdsstörar, slanor eller i lador. De avätna kärvarna användes sedan som bränsle. Hamlingen skedde mellan ängsslåttern och skördearbetet på åkern, alltså under augusti och september.

Lövtäkt var emellertid ett arbetskrävande sätt att skaffa foder. Detta tillsammans med uppodling av ängar, odling av vallfoder, mekanisering av åkerbruket, en minskande fårskötsel och ett intensifierat skogsbruk gjorde att lövtäkten i princip försvann. Lövtäkten levde kvar längst i skogs- och mellanbygder med fårhållning, men den snabba nedgången i fårnäringen på 1940- och 50-talen utgjorde slutskedet på ett mångtusenårigt bruk.

Solitärträd
Gamla, friväxande och storkroniga lövträd kan ibland stå kvar i odlingslandskapets hagmarker, åkrar, åkerholmar, gårdsmiljöer eller vägrenar. De gamla solitärträden är resterna av ett äldre slåtter- och beteslandskap där de fritt stående trädjättarna var en vanlig syn. Många träd kan ha vuxit upp under senare tid i kantzoner och när de står i öppna lägen kan de växa snabbt och utvecklas till stora solitärträd. Genom sin ofta höga ålder uppvisar själva trädet, som substrat för andra arter, en lång och obruten kontinuitet bakåt i tiden. Många arter i landskapet är därför knutna till just åldriga lövträd. Ett gammalt träd erbjuder ett mycket stort utbud av småmiljöer och föda i form av skrovlig bark, grenar, blad, rot, död ved och nedfallna grenar. Detta är viktiga livsmiljöer för en mängd arter, däribland många rödlistade insekter, lavar, svampar och mossor. Det finns exempel på ekar med nästan 70 lavarter på ett enda träd. Hålrum i träden blir bostäder för fåglar och fladdermöss. Ollon, bär, frön, blommor och knoppar är viktig föda för många insekter, fåglar och däggdjur.

Solitärträd. Karungi, Norrbotten. 1994. Foto: Marie Björklund.

Ihålig ek, med den för många insekter (främst skalbaggar) så viktiga mulmen. Tidö, Västmanland. 1997. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket.

Stora ensamväxande träd har i alla tider varit föremål för många föreställningar, särskilt träd med speciella särdrag eller avvikande växtsätt. Vissa träd var offerträd eller ansågs ha helande kraft. Människor kunde dras genom kluvna eller sammanväxta stammar för att botas från sjukdom eller för att få skydd mot onda makter.

En mera jordnära funktion hade de stora träd som stod på lämpliga ställen längs färdvägar. Vid dessa "brännvinsekar" blev det ibland tradition att ta en rast och styrka sig med en sup. Vissa stora träd fungerade också som "lekplatser" där ungdomarna i byn ända in på 1900-talet träffades under kvällar och helger för att roa sig.

Det mest typiska solitärträdet är eken, som när den får stå fritt utvecklar en vid krona. Eken är särskilt artrik. Över 500 insektsarter lever på ek. De flesta är skalbaggar vars larver gnager sina gångar i veden. Speciellt värdefulla är hålträd med innanmurkna stammar. Trots att träden ibland bara är tomma skal kan de bli mycket gamla. De flesta ekinsekter gynnas av solvarma lokaler och många arter trivs bara i mycket grova ekar. Stammarna bör vara solbelysta och träden bör vara omgivna av nektar- och pollenrika miljöer där de vuxna insekterna kan finna föda. Även gamla lövträdssolitärer av andra trädarter utgör mycket artrika miljöer.

De åldriga träden är starkt hotade i odlingslandskapet. På grund av igenväxning riskerar flerhundraåriga träd att skadas och dö i förtid. Eken är speciellt känslig för beskuggning och uppväxt av småträd i kronan. Röjning kring och friställning av gamla träd ger dock träden, och den flora och fauna de bär, möjlighet att överleva på lång sikt. För att behålla floran och faunan kring solitärträden är det också viktigt att yngre träd sparas och vårdas så att de kan utvecklas till nya solitärträd.

Historia - solitärträd
I det effektivt utnyttjade odlingslandskapet under 1700- och 1800-talen var lövträden mycket värdefulla. De användes till virke och brännved, men också för lövtäkt vilket gav ett viktigt tillskott till kreaturens vinterfoder. Solitärträden har ofta vuxit upp i solöppna och vidsträckta betes- och ängsmarker och många av träden har tidigare varit hamlade.

Eken har en särskild historia. Under en lång period, från Gustav Vasas tid och framåt, gjorde staten anspråk på landets ekar och bönderna var förbjudna att avverka ekar på såväl inägomark som utmark. Ekarna skulle användas till flottans skeppsbyggen. Dessa fredade ekar väckte böndernas vrede. Eken var illa omtyckt när den stod på inägorna. Carl von Linné säger i sin Västgötaresa att: "Ekens nytta är allmänt bekant, men hon hatas på åker och äng; ty där hon står bränner hon bort grödan mer än något annat träd...". De stora kronorna skuggade och ekens blad gav en sur lövförna vilket gav en sämre gräsväxt i slåtterängarna. Dessutom var de inte lämpade för lövtäkt och för djurfoder. För att få ett bättre ljusnedsläpp till marken underkvistades ekarna så att träden blev mer högstammiga.

Många bönder försökte skada ekarna genom att elda ris och löv nära stammen så att barken skadades och lossnade. Detta gjorde ekarna odugliga till timmer och gynnade småkryp och numera försvunna fåglar som mellanspett, härfågel och blåkråka. Under ollonår var dock ekarna på utmarken ekonomiskt viktiga för bonden, då svinen släpptes på ollonbete. Först 1830 fick markägare rätt att lösa in kronans ekar, vilket också skedde i stor omfattning. 1875 upphörde statens anspråk på de övriga ekarna. Detta ledde till att de allra flesta avverkades och mycket få ekar finns numera kvar på den sedan gammalt bondeägda marken. Idag hittar man träden främst runt gods och herrgårdar, där man hade råd att låta träden stå kvar.

Karaktärsarter

Växter
På gamla solexponerade lövträdsstammar utvecklas en mycket rik lav- och mossflora. Den skrovliga barken på gamla träd ger bra förutsättningar för många arter att finna livsrum. Ju äldre trädet är desto artrikare blir stammen. På ett enda träd kan ibland flera arter av rödlistade lavar växa. Beroende på om trädet står i öppen eller halvöppen mark, eller i dammpåverkad miljö utvecklas helt olika lavsamhällen. På gammelekar i gräsmark är en liten oansenlig lav som heter gulpudrad spiklav karaktärsart. Där kan också växa brun nållav, grå eklav, gul dropplav och gul mjöllav. I miljöer intill åkermark med solexponering och tillförsel av näringsrikt damm trivs arter som den gula vägglaven, stora hängande brosklavar, allélavar, rosettlavar och kyrkogårdslav. Två karakteristiska lavarter på hamlad ask är ljusbrun knappnålslav och almlav.

Karakteristiska mossor på träd i odlingslandskapet är den glänsande guldlocksmossan och ekorrsvansmossan som kan bilda stora fällar på stammarna. Svavelticka är en svamp som angriper kärnveden och träden murknar inifrån. Ekticka och oxtungesvamp är arter som är speciellt knutna till ek.

Djur
När träden hamlas ökar risken för svampangrepp och rötskadorna som uppstår ger en mängd viktiga småmiljöer som naken ved, håligheter, döda grenar och mulm (en blandning av söndersmulad ved, löv, borester, spillning m.m. som ligger i botten av stamhåligheten). Mulmen är ett numera sällsynt substrat som hyser många rödlistade djur, bl.a. klokrypare och vissa skalbaggsarter. I de olika miljöerna av svampangripen död ved borrar sig skalbaggslarver fram. Många av dessa livnär sig på svampmycel medan andra är rovdjur. Som fullbildade är många av dessa skalbaggsarter stora och praktfulla och flera är rödlistade som t.ex. den honungsdoftande läderbaggen, gräsgröna guldbaggen, den bruna guldbaggen samt flera arter av knäppare och blombaggar. Bland de mer spektakulära och ovanliga skalbaggarna som lever på stora solitärekar kan nämnas den stora ekbocken och ekoxen.

Även bland myror, steklar och fjärilar finner man rödlistade arter som lever i gamla träd. Gallsteklar är en familj som har 24 arter, vilka har specialiserat sig på ek, och deras larver bildar typiska galläpplen på bl.a. bladen. Ekvecklarlarven äter ekblad. På våren är det en kapplöpning innan eken har hunnit lagra in sitt kemiska försvar av garvämnen i bladen. Vissa år kaläter dock ekvecklaren hela bestånd under försommaren. Arten är huvudföda för rovlevande skalbaggar och är viktig för många fåglar när den uppträder talrikt. Vår största geting, bålgetingen bygger också bon i trädens håligheter.

Hålrummen i de gamla träden är viktiga boplatser för fåglar och ekorre. Fladdermöss är beroende av håligheter där de kan finna viloplats och skydd under dagen. Många av våra fladdermusarter har under senare tid minskat kraftigt. Nordisk fladdermus och långörad fladdermus är dock vanliga arter som påträffas i hålträd.

Träden som innehåller mycket insektslarver är ett viktigt skafferi för fåglar. Hackspettarna gynnas av de underkvistade stammarna, eftersom de vill ha fri utsikt från sitt uthackade bohål. Gröngölingen är vanlig i kulturlandskapet och skapar ständigt nya bohål samtidigt som de gamla hålen blir lediga för nya "hyresgäster". Staren är en karaktärsart i odlingslandskapet som bebor hålträd. Andra typiska hålträdshäckare är blåmes. svartvit flugsnappare, nötväcka, kaja och kattuggla. Ekollonen äts och samlas inför vintern av nötväckor och nötskrikor som hjälper till att sprida arten. Träd i ett öppet landskap används ofta som vilo- och spaningsplatser för rovfåglar som vråkar och falkar.

Höga natur- och kulturvärden
Följande egenskaper ger hamlade träd och solitärträd höga värden:

Träd som står fritt, öppet och ljust med solbelysta stammar. Många värmegynnade arter har förutsättningar att finnas på träden. Huvuddelen av de hamlade träden har inte varit solitära. Träden i det halvöppna landskapet kan ha en annorlunda värdefull flora och fauna än de solexponerade solitärerna.
Träd som hamlas på ett traditionellt sätt.
Gamla träd med skrovlig bark. I skrovelbarken finns lämpliga mikromiljöer för en mängd lavar och mossor, där rödlistade arter kan påträffas. Hamlade träd och träd på mycket mager mark växer långsamt. Dessa träd kan vara mycket gamla och ha höga värden trots att de inte är grova.
Gamla ädellövträd. De olika trädarterna har specifika arter bland mossor, lavar, svampar och insekter knutna till sig och särskilt viktiga är de äldre träden där påväxtarterna hunnit etablera sig.
Hålträd, antingen med mindre bohål, sprickor eller stora håligheter genom hela stammen, är värdefulla för insekter som skalbaggar och för hålbyggande fåglar.
Träd med mulm i håligheterna. Mulm är ett pulver av vedrester, löv, borester, spillning m.m. Mulm utgör ett viktigt substrat för många insekter.
En riklig och varierad flora av lavar och mossor. Utan att veta vad arterna heter kan man genom att titta på variationen lätt få en känsla för artrikedomen. Man måste gå riktigt nära för att överhuvudtaget upptäcka de oansenliga skorplavarna och knappnålslavarna.
Grova döda grenar, grova döda träd och högstubbar. Många spik- och knappnålslavar lever på naken död ved. Grova döda grenar på träden är viktiga för specialiserade insekter och nedfallna grova grenar är värdefulla för svampar och insekter.
Savflöden som kan förekomma på gamla trädstammar är en värdefull energikälla för många insekter. Träfjärilen och vissa flugor utvecklas i själva sårstället.
Ensamväxande träd i sedan länge öppen ängs- och hagmark. Här kan träden ha en sällsynt och värdefull lavflora knuten till sig som kräver lång kontinuitet av solexponering.
Gamla träd som står i dammpåverkade miljöer vid grusvägar och åkrar. De kan hysa en ymnig flora av lavar och mossor.
Nektar- och pollenrika marker i när- heten av åldriga, grova och ihåliga träd där de fullbildade vedlevande insekterna kan finna föda. Buskage av t.ex. hagtorn, nypon och slån är viktiga mötesplatser för vedlevande insekter.

Målsättningar
Följande målsättningar kan sättas upp för hamlade träd och solitärträd på gården:

Solitärträd ska stå fritt och solöppet. Hamlade träd ska stå som den lokala traditionen bjuder.
Det ska finnas förutsättningar för en rik och varierad flora och fauna.
Hamling av träd och annan skötsel ska ske på ett lokalt traditionellt sätt, så att trädens kulturhistoriska betydelse tydliggörs och deras förutsättningar att bli livskraftiga ökar.
Tillgången på solitärträd och hamlade träd i odlingslandskapet ska upprätthållas på lång sikt.

Skötsel: engångsåtgärder

Röjning av träd, buskar och sly

Friställning av grov ek. Kronan bör vara fri med minst 5 meter. Hjälmsäter, Västergötland. Foto: Tore Hagman/N.

Röj solitärträd och hamlade träd från omgärdande igenväxningsvegetation. En tumregel är att solitärträd ska ha sina kronor fria med minst 5 meter så att stammarna blir solexponerade. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Träd som skjuter rot- eller stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls. Är igenväxningen kring träden kraftig bör röjningen ske etappvis under flera år så att inte mossor och lavar, som är känsliga för snabba växlingar i ljus- eller fuktighetsförhållanden, missgynnas. Ta bort röjningsavfallet. Tänk på återväxten när röjningen planeras. Spara vid behov ersättningsträd för äldre träd.

Spara murken och död ved
Låt murkna träd, högstubbar och liggande stammar om möjligt vara kvar eftersom de är viktiga livsmiljöer för många insekter, smådjur och fåglar. Låt döda grenar sitta kvar på trädet. Låt även grova nedfallna grenar få ligga kvar intill träden eller samla ihop dem på en lämplig plats.

Förnya trädbeståndet
Förnya beståndet av solitärträd genom att lämna yngre träd av lämpliga arter fritt och ljusöppet.

Nyhamling
Föryngra hamlade trädbestånd genom nyhamling. Låt den lokala traditionen styra val av trädslag och metod i den mån det är känt. Det går bra att nyhamla alla trädslag som traditionellt använts. Uppteckningar och kartor kan ge information och äldre hamlade träd i närheten kan stå som förebild för nyhamlingen.

Nyhamling av unga träd kan ske i augusti eller september, när trädstammen uppnått en underarms tjocklek eller något grövre. En vanlig metod är att kapa trädet 5-10 cm ovan någon förgrening. Nyhamling av ett så grovt träd som på bilden är motiverad om alternativa träd saknas. Borttagning av stamkvistar bör ske nära stammen. Spara någon lövbärande gren i trädets övre del som s.k. dragare. Teckning: Pekka Hedin.

Återhamling av tidigare hamlade träd. Är trädet gammalt bör grenarna kapas 2-3 dm över de gamla kapningsställena. Av säkerhetsskäl används skylift. Teckning: Pekka Hedin.

Det är lämpligast att nyhamla unga träd. Uppteckningarna talar samstämmigt om att topphuggning ska ske på träd med en tjocklek av en underarm eller grövre. Den första topphuggningen ska göras ovan beteshöjd, men så att trädet i framtiden kan hamlas från en stege. Toppar bör kapas ca 5-10 cm ovan någon förgrening. Sidogrenar kapas ganska nära stammen. Stammen kvistas upp till manshöjd. I trädets övre del sparas lövbärande grenar eller delar därav som s.k. dragare. Dragarnas uppgift är att upprätthålla trädets fotosyntes och transpiration. När nya grenar vuxit ut kan dragarna huggas bort. Direkt solljus bör falla på trädet åtminstone någon del av dagen, för att de nya grenarna ska ha möjlighet att utvecklas. Nyhamling av aspar bör vara mindre radikal.

Nyhamling bör helst ske under augusti till september, vid traditionell tidpunkt för lövtäkt. Ungefär fem år senare kan det vara dags att börja med den fortlöpande hamlingen.

Återhamling
På tidigare hamlade träd kan hamlingen ibland återupptas. Detta minskar risken för storm- och snöskador (kronan blir för tung och trädet fläker sig). Vid kapning av allt för grova grenar ökar dock risken för svampangrepp. Tänk på att trädet måste stå ljust innan återhamlingen kan ske. Kraftig ljushuggning och samtidig återhamling av träd som stått helt i skugga kan dock vara direkt skadligt för trädet. Vänta därför några år med återhamling efter att trädet friställts.

Kapa grenarna 2-3 dm över de gamla kapningsställena om trädet är gammalt. Återväxten är bättre från yngre bark. Kapa sedan grenarna försiktigt för att undvika skador. Lägg först ett snitt på undersidan av grenen. Kapa grenen sedan ovanifrån något utanför det första snittet. Slutligen kapas den återstående grenstumpen. För återhamlingen räcker inte alltid de traditionella manuella hamlingsredskapen till. Använd motorsåg eller motordriven stångsåg. Arbete med motorsåg bör av säkerhetsskäl ske från skylift.

Ta bort eventuella skott som skjuter upp från basen och stammen efter återupptagen hamling. I betesmark brukar djuren vanligtvis hålla stammarna rena.

Det är svårt att säga, hur lång tid som maximalt får förflyta sedan den senaste hamlingen, för att en återhamling ska lyckas. Erfarenheterna av återhamling varierar beroende på trädslag och miljö, därför är det svårt att sätta upp någon generell rekommendation. Exempelvis är ask och lind tåligare än lättblödande träd som björk och lönn.

Brukningsfri kantzon
Lämna en brukningsfri kantzon närmast de träd som står i åkermark. Det minskar risken för skador och ökar utrymmet mellan den besprutade åkern och trädet. Se också kapitlet Åkermark.

Skötsel: fortlöpande åtgärder

Hamling
Hamling ska ske med 3-7 års mellanrum. Följ lokala traditioner vad gäller metod och tidpunkt. Vanligtvis sker den återkommande hamlingen mellan ängsslåtter och skörd, dvs. i augusti-september. Undvik hamling tidigt på våren och försommaren, dvs. under trädens savflöde och försommarens späda grönska. Använd något handredskap vid den återkommande hamlingen som t.ex. stångsåg, bågsåg eller lövkniv. Grenarna ska kapas nära grenkragen. Spara gärna någon mindre gren som "dragare". Utgår flera stammar från samma träd ska dessa hamlas samtidigt.

Ta bort skott
Ta bort skott som skjuter från basen eller stammen på hamlade träd. Skotten skuggar eller skaver bort moss- och lavfloran på huvudstammen. Dessutom konkurrerar de med huvudstammen och på sikt hotas det gamla trädet att ersättas av flera unga stammar. Benägenheten att skjuta vattskott är generellt ett fenomen, som beror på att träden inte kontinuerligt hamlats, eller att stammen tidigare varit skuggad och nu får ljus. Efter några hamlingar brukar vattskotten förekomma i mindre omfattning.

Årlig röjning
Röj årligen uppskjutande rot- och stubbskott runt om det hamlade trädet eller solitärträdet. Ta bort röjningsavfallet.

Betning
I hagmark kan marken runt om hamlade träd och solitärträd hållas öppen genom betning. Trädens bark kan emellertid vara åtråvärd för djuren, inte minst för hästar. Lägg ut hinder, t.ex. nedfallna grenar, runt om stammen på värdefulla träd, skydda träden med stängsel eller undvik hästbete helt.

Sprutfri kantzon
Om träden ligger invid en åker kan en sprutfri kantzon lämnas i åkern om det är möjligt i växtföljden. Se också kapitlet Åkermark.

Skador
Hamlade träd och solitärträd, dess växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av:

Upphörd hamling. Grenverket förväxer och blir känsligt för stormskador.
Gödsel- och bekämpningsmedel. Mångfalden av växter och insekter minskar, vilket i sin tur missgynnar t.ex. fåglar och fladdermöss.
Gnag på stammen av hästar och andra betesdjur.
Röjningsavfall, massor och annat avfall som placeras intill träden.
Plöjning alltför nära träden. Det kan skada rötter, stam och grenverk.
Asfaltering av tidigare grusvägar. Det försämrar stammiljön på träden för lavar som är beroende av dammpåverkan.

Uppföljning
Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom:

Ökad solexponering av trädens stammar.
Rikare lavflora på träden och ökat antal indikatorarter.
Att antalet hamlade träd ej har minskat.

Indikatorarter
Hålhäckande fåglar som t.ex. stare, nötväcka, mesar, kattuggla liksom hålgörande hackspettar indikerar god förekomst av håligheter och därmed också goda förutsättningar för insekter och andra småkryp.

Bålgeting bebor hålträd och indikerar värdefulla hålträdsmiljöer.

Lavar som matt pricklav Arthonia pruinata, rosa lundlav Bacidia rosella, sotlav Cyphelium inquinans, hjälmbrosklav Ramalina baltica, grå skärelav Schismatomma decolorans, blekspikar Sclerophora spp., gulpudrad spiklav och almlav Gyalecta ulmi indikerar lång kontinuitet av öppna till halvöppna trädmiljöer som också är viktiga för många insekter. Rikliga förekomster av kyrkogårdslav Parmelia acetabulum och allélav Anaptychia ciliaris, indikerar också värdefulla miljöer.

Riklig förekomst av guldlocksmossa indikerar artrik mossflora. Arten är lätt att känna igen på sitt lockiga utseende och sina gulgrönglänsande skott. Fällmossa Antitrichia curtipendula bildar fällar med utstickande skott som har ljusgröna spetsar. Arten är en relativt bra indikator på lång trädkontinuitet.

Almlav indikerar lång kontinuitet av öppna till halvöppna trädmiljöer. Lokaler med almlav hyser ofta hotade arter. Foto: Ingmar Holmåsen/N.

Mer att läsa
Ekman, H. & Pettersson, B. 1987. Ekarnas hagar. LTs förlag.

Hultegren, S. 1994. Träd i odlingslandskapet. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping.

Hultegren, S., Pleijel, H. & Holmer, M. 1997. Ekjättar - historia, naturvärden och vård. Naturcentrum AB.

Kühne, J. 1991. Redskap och maskiner. Praktisk fornvård 2. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

Slotte, H. & Göransson, H. 1996. Lövtäkt och stubbskottbruk. Människans förändring av landskapet - boskapsskötsel och åkerbruk med hjälp av skog. Kungliga skogs- och lantbruksakademien, Stockholm.

Slotte, H. 1997. Hamling - historisk tillbakablick och råd för naturvårdare. Sv. Bot. Tidskr. 91:1-21.